VEmpire On the blogg

Känslorna river henne blodig inuti och hon kan inte fly
skriket som aldrig hörs. Blicken irrar vilt efter något att
hålla fast vid. Händerna famlar efter någon att krama.
Panikens tomhet driver hårt mot den nakna huden som
bara vill bli berörd.

Det är då hon straffar sig själv men kallar det medicin.

Söker vem som helst. Blir oftast den som inte vill men likt
henne behöver. I den djupa föreningen där lemmen
nuddar tappen spränger hon sig fri och andas igen.

Lurar sig att detta är hennes terapi. Spiralen föder ännu
mer skam. Men det ser hon inte.

Så länge det räcker för stunden.

Bara hon får andas.

Av Erika H